Tina Kuhn

Min sångröst och teknik. Vem kan egentligen sjunga?

Tina — Sat, 05 Apr 2008 20:53:50 +0000

Så länge jag kan minnas har jag varit betagen av enkla men unika singer/songwriter röster. Det är de som rört vid mitt hjärta allra mest. Jag tror det beror på att jag känt deras ärlighet och att det de sjunger om är äkta. De har berättat en historia och förmedlat en sanning och vågat visa sin sårbarhet genom denna äkthet. Det betyder att jag har haft lättare att ta till mig deras ord och budskap. Det handlar om en vanlig människa precis som jag. Jag kan känna det de känner. Det finns inget tillgjort och konstlat i deras uttryck. På detta vis hoppas jag att ni känner för mig. Jag är en helt vanlig tjej som har upplevt en hel del i mitt liv som jag gärna delar med mig av genom min musik.

Jag anser mig inte vara en sångerska i den bemärkelsen, eftersom jag egentligen aldrig sjungit mer än någon annan som tycker om musik. Enda undantaget var 04-05 då jag sjöng i en kör för första gången, det var riktigt givande och jag fick bra träning och bekräftelse på att jag faktiskt kan sjunga, vilket inte varit självklart för mig. Trots att jag haft artister med enkla, oskolade röster som musikaliska förebilder, så vet jag att självförtroendet ändå måste finnas där för att man ska våga sjunga. Det handlar om att våga blotta sig själv och sina känslor, inte lika mycket om sångrösten. Man är väldigt utlämnad och behöver ha ett starkt behov att vilja visa upp sig och glädja folk om man ska klara av att uppträda inför publik, vilket jag också fick träna på under körtiden. Men om den ena biten är svagare än den andra så kan det betyda att det uppstår en inre konflikt som hindrar en från att ta steget fullt ut. Jag har alltid sagt att alla som kan prata kan även sjunga, det är varje persons unika röst som är det speciella, som uttrycker känslor och stämningar på ett vis som bara just den personen kan göra. Man kan lära sig att utnyttja den röst man har på bästa vis. Det var bra att få lära sig att värma upp rösten och öva upp sitt röstomfång under tiden med kören, det har jag nytta av för all framtid. Vi hade många trevliga stunder tillsammans och det var en väldigt viktig tid i mitt liv där jag fick förbereda mig på att våga stå på egna ben och göra nånting av mitt eget skapande. Sångerna var otroligt vackra och jag är tacksam över att ha fått vara en del av detta för mig helt nya sammanhang. Jag fick uppleva glädjen att dela sången och musiken tillsammans med andra och jag fick den bekräftelse och skolning som jag behövde för att kunna gå vidare. Nu finns endast ett kärt minne kvar och jag står här själv igen som soloartist med mina egna sånger. Jag har hittat hem nu.

Språket, att sjunga på svenska eller engelska

Tina — Fri, 04 Apr 2008 19:00:02 +0000

I Sverige finns en tendens att ha fokus på det engelska uttalet. Jag tror vi har ett språkkomplex när det gäller engelska. Fastän vi är en av de länder som är bäst på att prata engelska så ska det alltid kommenteras och kritiseras som att vi borde skämmas att vi inte pratar identiskt med en infödd amerikan eller engelsman. Det är klart att man inte kan låta som en infödd om man är svensk, men det många svenskar inte vet är att det anses som lite charmigt och udda att ha en liten brytning. Vad vore Bob Marley om han inte hade haft sin härliga Jamaicanska dialekt. Det är just det som är Bob Marley. Nat King Cole sjöng in sina vackra ballader på en väldigt bristfällig spanska i slutet av 50-talet, men de spansktalande älskade hans låtar ändå och han blev respekterad för just det faktum att han ville och vågade göra en sån inspelning på deras språk. Det slutade med att alla gick runt och sjöng hans låtar med just hans speciella accent från skivan. När jag hörde det fick jag belägg för det jag alltid känt, att man ska göra det man känner för, sjunga på det språk som känns bäst för en, oavsett om man är perfekt i kritikernas ögon eller inte. Men det dessa kritiker inte tänker på är att en konstnär och artist kanske vill kunna glädja människor i andra länder också, inte bara de som förstår svenska. Det skulle vara så gott som omöjligt att nå fram med sitt budskap någon annanstans än i Sverige om man begränsade sig enbart till sitt eget språk, som i mitt fall är svenskan. Det finns även en helt annan mjukhet i engelskan som gör att jag tycker att det är lättare att sjunga och att rösten flyter på ett helt annat sätt än svenskan som ger mig en känsla av stackato. Visst är det mycket enklare att kunna uttrycka sig på sitt eget modersmål när man skriver, så att man kan svänga sig med orden obehindrat, men det hindrar inte mig att skriva på bägge språken. Jag har märkt att när jag uttrycker mig på engelska får jag kontakt med mina känslor på ett helt annat sätt. Hela jag känner mig mer poetisk när jag för ett samtal på engelska, speciellt på ett känslomässigt plan. Det låter kanske bättre när man känner sig som om man vore med i en amerikansk film, inte vet jag. Eller så måste man gräva så djupt efter de ord man behöver så att man samtidigt får kontakt med de känslor som ligger begravda på samma ställe. Eftersom jag vill använda mina egna ord på mina känslor så använder jag mig av de ord som finns i mitt engelska ordförråd annars skulle det kännas väldigt fel. Det blir givetvis ett enklare språk jag använder mig av än om jag skulle skriva om samma sak på svenska. Men man ska komma ihåg att man skriver för många andra som inte heller har engelskan som modersmål som också gärna vill förstå. Enkelheten når lättare fram till mottagaren och jag kanske överraskar när jag säger att många amerikanare faktiskt gillar svenskarnas direktöversättning från sina egna ordspråk. Det har min singer/songwriter väninna i USA konstaterat. Det handlar ofta att som poet, diktare, låtskrivare hitta nya sätt att beskriva nånting på och inte bara använda sig av några gamla utnötta fraser. Det är klart att de gillar när de får höra något nytt uttryck som kanske heter nåt helt annat i engelskan, men som skulle bli intetsägande och vanligt om man använde sig av det rätta uttrycket. Det är nog nånting som de flesta språkkritiker inte har ägnat en tanke åt. Jag tycker det verkar väldigt logiskt.

Röst, sångteknik och låttexter, att våga ta ton?

Tina — Thu, 03 Apr 2008 10:25:38 +0000

Jag hade aldrig nångång tidigare övat min sångröst utan det har bara varit ett naturligt intresse som funnits med sen jag var liten. Jag har sjungit med i bra låtar som jag hört på radion, precis som så många andra. Jag har inte haft samma tid nu att lyssna på musik och memorera andras låttexter som när jag var yngre då jag bara kunde ägna mig åt såna trevliga nöjen, jag har istället valt att lägga min tid på mitt eget låtskrivande. Det har känts som ett bättre val att skriva mina egna låttexter eftersom jag inte har haft tillgång till andras låttexter alla gånger och det är svårt att sjunga om man inte har en text. Jag kan även på det här viset sjunga precis det jag känner för när jag väljer att göra mina egna texter och komponera min egen musik. När jag var yngre skrev jag oftast av en text genom att lyssna mig igenom den tills jag hade fångat upp alla orden som jag förhoppningsvis hört rätt. Det är ingen garanti att jag kan mina egna låttexter bättre bara för att jag skrivit dem själv i och för sig. Det beror på om jag har haft tid att memorera dem, vilket jag kanske inte har tagit mig tid till. Jag skriver hellre en ny text istället för att fastna på en låttext som redan är färdig. Fördelen är att jag åtminstone har tillgång till mina egna texter och jag vet vad jag skrivit. Jag är imponerad av andra artister hur otroligt många låttexter de lärt sig utantill av både sina egna och andras. Önskar att jag kommer att få uppleva det nån dag igen, om det är möjligt vet jag inte, annars får jag vara glad ändå och vara tacksam för de bitarna jag är bättre på. Man kan ju inte vara duktig på allt och det jag vet säkert är att jag är en låtskrivare som vill förmedla mina låtar. Liksom jag pratar med mina vänner och för min egen talan i olika sammanhang så tycker jag att det är naturligt att sjunga mina egna låtar. Så jag har lättare att identifiera mig med benämningen singer/songwriter, för det är ju sant att jag sjunger och är låtskrivare.

Det finns ibland personer som glömmer bort hur viktigt det är med varje människas unika, personliga uttryck. Jag anser att varje person har sitt speciella uttryck som den ska vårda och det finns inget rätt och fel. Det är en personlig åsikt vilken röst vi tilltalas av. Så sjung när du känner för det och bry dig inte så mycket i vad någon annan ska tycka. Det finns någon som kommer att tycka om dig och din röst och om du kan glädja en enda person så var det mer än om du hade valt att vara tyst och inte sjungit alls. Det är värt att våga ta ton, för våra själar mår bra av att få sköljas och renas av vackra toner. Oavsett om du sjunger eller inte så finns det toner som skapats av någon speciellt just för dig. Upptäck de tonerna och låtarna som får dig att komma närmare den du är och bli en del av denna underbara energi som finns i olika slags musik och sång.

Mitt förhållande till gitarrer och en världsberömd gitarrist på besök hos mig

Tina — Wed, 02 Apr 2008 13:06:32 +0000

Jag fick min första gitarr i julklapp av min farmor och farfar när jag var tio år. Det var stort och skulle leda till nåt ännu större indirekt. På julaftonskvällen var jag fullt upptagen av att roa mig med alla fina julklappar jag fått och äta gott. På juldagsmorgonen vaknade jag tidigt och jag minns än idag den speciella känslan av att sätta mig med min nya gitarr i det tysta huset där alla andra sov och ta de första ackorden. Jag gjorde min första låt den morgonen som handlade om de olika årstiderna. Den kanske var lite enformig, men man ska nog inte begära för mycket av sig själv när man precis fått sin första gitarr. Låten bestod av tre ackord och den gick runt precis som årstiderna, så den var nog egentligen ganska realistisk. Det roliga när man ser tillbaka är att jag gjorde min egen låt på en gång innan jag började dra på gamla oxar i gitarrböckerna. Det föll sig naturligt eftersom jag då var fri att spela det jag ville. Så man ser redan på ett tidigt stadium att jag hade tendenser till att vara en fri skapande själ. Det hade kunnat bli riktigt bra och det blev väl i och försig bättre och jag avancerade till snapsvisor och annat lustigt som jag hittade i min gitarrspelande pappas gömmor. Jag sjöng Gällivarevisan med finsk accent och övergick till lite finare ballader som Rod Stewarts I am sailing. Jag lärde mig de flesta vanligaste ackorden som jag kom relativt långt på, men eftersom jag tyckte det var svårt att ta vissa ackord och det gjorde så ont i fingarna, så blev det svårt att spela en låt från början till slut. Därför tröttnade jag och en annan bidragande orsak var att jag inte hade ackorden till de låtar som antagligen hade varit mer inspirerande för mig att spela. Om jag hade haft möjligheten att spela på en elgitarr tror jag att det hade varit lite enklare rent praktiskt att klara av att ta ackorden, eftersom halsen på en elgitarr är smalare. Att det låter mer med en förstärkare och att man kunnat ändra till olika sound hade nog ytterligare varit en sporre för mig.

I perioder har jag återtagit gitarrspelandet och varit ambitiös, men jag har trots det aldrig blivit någon gitarrist i dess rätta bemärkelse. Jag har ändå klarat mig bra som singer/songwriter eftersom jag sällan använder gitarren när jag skapar musik.

Det närmaste professionell gitarrist jag har kommit är inte jag själv, utan när den världberömda gitarrvirtuosen och sologitarristen Preston Reed var på besök ifrån USA och bodde hemma hos mig med sin dåvarande fru/min väninna Sofie, som också är singer/songwriter. Han har spelat med de riktigt stora där jag kan nämna bara några som Paul McCartney och Bonnie Raitt. Jag lyckades i varje fall imponera lite när han såg att jag hade samma märke på min gitarr som han gjorde reklam för runt om i världen, en Washburn. Det är klart att han inte kunde passera en Washburn utan att känna på strängarna. Gitarren fick bra betyg, men jag höll mig långt ifrån gitarren själv vid tidpunkten vill jag tillägga. Energierna från en världsartist låg kvar som en dimma i mitt hem efter att de rest tillbaka till USA, den tonade sakta ut innan jag hann fånga den. Men min Washburn kommer nog aldrig att glömma när den låg i famnen på denna stora gitarrist och världsartist som reser runt om i världen och uppträder med sitt unika gitarrspel. Min gitarr har en naturligt ljus träfärgad framsida med vinröd baksida och har nu fått en helsvart vän vid namn Levin. De har funnit varann och har inget annat för sig just nu än att hänga bredvid varann på väggen och se ursnygga ut. Jag blir glad av att titta på dem för de symboliserar mitt liv och den jag är, för det var där det började en gång. Jag påminns varje dag om vem jag är när jag ständigt ser dem på en mycket synlig och utmärkande plats i hemmet. Det är det första jag ser när jag kommer hem och kliver innanför dörren, så bättre välkomnade än så kan man inte få. Så visst gillar jag gitarrer, jag äger faktiskt fyra stycken, varav den ena är min första, en Giannini. Jag blir ingen bättre gitarrist för att jag har flera gitarrer, men kanske kommer jag ta några lektioner tillsammans med barnbarnen om jag får några. Då ska jag se till att ha en bättre reportar än gamla oxar som man ska dra fram och tillbaka. Det kan vara roligare om man har sällskap när man ska lära sig och man ska komma ihåg att det aldrig är försent att lära sig nånting man är intresserad av.

Att komponera, skriva låtar och fånga känslan. Mitt liveframträdande i Skottland

Tina — Tue, 01 Apr 2008 21:01:41 +0000

När jag komponerar och tonsätter mina låttexter så är det lättare att använda det instrument jag behärskar, som gör det jag vill, min röst. Så jag spelar in min röst a capella så att jag minns melodin på verserna och refrängen. Det är viktigt att jag får spela in det annars finns det risk att jag glömmer låten och det vore synd eftersom den antagligen aldrig kommer tillbaka igen. A life in satisfaction damp ned till mig när jag och min dotter satt på tåget från Göteborg. Vi var just hemkomna till Sverige från en otroligt lyckad tvåveckors semester i Skottland och England. Den har gått till familjens egna världshistoria som vi kunde leva på i flera månader och minns tillbaka på än idag. Vi hade rest runt i Skottland i en vecka, upplevt många trevliga saker, mött intressanta, vänliga människor och haft glädjen att uppleva kulturen och traditionerna på nära håll. Vi fick chansen att göra ett spontant liveframträdande på en Ceilidh (uttalas Cayly) i norra Skottland i en liten by som heter Tain. Där var vi ett lite exotiskt inslag bland säckpipor, andra spelemän, sjungande skottar, söta dansöser som dansade Riverdansliknade danser. Vi fångade en violinist och tog med honom utanför de höga säckpipetonerna som överröstade allt, för att kunna sjunga låten för honom så att han fick chansen att lära sig min låt A simple man som ligger som låt nr sju på albumet. Den har en en irländsk/skotsk folklig ton i sig både i texten och musiken, så vi tyckte att den skulle passa bra där. Det kändes speciellt att få vara i deras bystuga i den lilla byn där de flesta byborna och tillresta hade kommit för att närvara. Det var dans, alla var glada och vem som helst som kände spontant att de ville gå upp och dela med sig av något fick göra det utöver de som redan fanns med på reportoaren och musikerna hjälpte till på bästa sätt. Nu började det likna den typen av semester som jag uppskattar. När man får uppleva nåt äkta och unikt i all sin enkelhet och bli en del av livet och människorna som lever där.

Av två veckors upplevelser i Skottland och London hade vi samlat på oss så mycket skratt och glädje att det bubblade i oss när vi satt på tåget hem ifrån Göteborg. Vi visste knappt hur vi skulle kunna bärga oss innan vi fick komma hem och berätta om allt och visa alla bilder. Jag kunde inte hålla glädjebubblorna tillbaka helt enkelt, så ganska snabbt efter att vi klivit på tåget så började orden komma samtidigt som musiken. Jag skrev ned texten men jag hade ingenting att spela in på och det är katastrof eftersom jag inte skulle kunna hålla kvar alla toner under 45 mil. Men jag kom på den briljanta idén som jag brukar ta till vid akuta situationer som denna, att ringa min egen telefonsvarare. Då hade jag en telefonsvarare på min hemtelefon, men annars brukar jag stänga av min egen mobil och ringa från en annan mobil till min, för att sjunga in på mobilsvar. Nöden har ingen lag och det gäller att vara uppfinningsrik eftersom jag vet med all säkerhet att jag inte kommer att minnas låten i detalj mer än om jag hela tiden sjunger den. Ganska ofta händer det att jag glömmer bort hur versen går när jag byter melodi och arbetar med refrängen. Jag skriver inte noter, annars hade jag givetvis kunnat skriva ned den på så vis. Tack och lov så fungerade min inspelning så även ni kan få ta del av den lyckokänsla jag kände och som vi kom hem med. Visst är det lätt att skriva låtar när man är ledsen och känslorna är starka, men jag tycker att det är lika viktigt att minnas de lyckliga stunderna. Det är helt perfekt att i efterhand kunna framkalla den känslan igen på beställning genom att bara trycka på en knapp och spela den speciella låten.

Dagen då musiken kom och hur tonerna kommer på plats

Tina — Thu, 20 Mar 2008 23:59:02 +0000

Det var våren 1991 som jag helt plötsligt fick musik till mig och hörde vackra toner. Jag nynnade på melodin och eftersom jag inte hörde nån sång så föll det sig naturligt att vilja sätta ord på tonerna. Så efter en liten stund skrev jag ned de känslor som fanns inom mig, som passade med tonerna som spelades upp i mitt inre. Nu förtiden skriver jag oftast texten först och ibland text och musik samtidigt, det är sällan jag gör musiken först. Jag kan styra det själv om jag vill men hittills har det sett ut på det viset. Varje ord har en känsla som får sin egen lilla ton och tillsammans så blir det till den musik som jag nu har förmånen att dela med mig av till er. Det är precis omvänt om man väljer att göra musiken först. Jag har tänkt att jag för omväxlings skull ska fokusera på musiken redan från början och skapa texten utifrån den och se hur det blir. Det är kul att prova lite olika sätt, men det har inte så stor betydelse hur en låt kommer till, det viktigaste är att den kommer till. Det har varit en lång och trevlig resa att få upptäcka, lära känna och utveckla min kreativitet och skapande. Från första början, från den vårdagen 1991 har det känts som nånting väldigt viktigt som jag ska ta hand om och göra något av. Vägen hit har varit lång och stundtals krokig, men jag har hela tiden haft låtskrivandet med mig. Vissa perioder har det varit mer, andra perioder lite mindre, men genom åren så har det blivit hundratals låttexter som jag skrivit både på svenska och engelska. Endel är tonsatta, andra tonsätter jag efter behov om jag skulle vilja sjunga den och ha med den på en skiva, eller om det är nån som ger mig i uppdrag att både göra text och musik.

Tonerna finns redan där redo för att plockas ned och den dagen jag behöver tonerna så plockar jag ned dem och placerar ut dem där de hör hemma, så att känslan och ordet tillsammans bildar en enhet som tillsammans med andra ord och känslor i sin tur bildar en melodi. Det är det fina i kråksången.

Försörjningen, att finna balansgången mellan sitt vardagliga liv och konstnärsskap

Tina — Thu, 20 Mar 2008 23:57:34 +0000

Det är klart jag önskar få tid att ägna mig åt mitt skapande enbart och kunna leva ett fritt liv precis som när jag var liten och mina föräldrar tog hand om mig och försörjde mig. Då kunde jag ägna mig helhjärtat åt musiken och utvecklas på mina villkor. Det är ofta en svår balansgång för många konstnärer att kunna kombinera sitt vardagliga liv med sitt skapande. Men ibland så hittar man en väg som passar, där det finns möjlighet att göra bägge delar. Ibland kan det vara positivt att vara i behov av pengar när man är en skapande person, för det kan bli en drivkraft att skapa mer för att kunna försörja sig. Jag tänker på Ingemar Bergman som sa att om det inte hade varit för att han hade så många barn och fruar att försörja så skulle inte en bråkdel av hans filmer ha blivit gjorda. För i början av hans karriär var det av ren överlevnad han gjorde sina filmer. Så ibland är det av godo att konstnärer har det tufft ekonomiskt. Men innan man kommer så långt måste man hitta en balansgång mellan den dagliga försörjningen som tyvärr begränsar ens tid till att skapa. Hur bra jobb jag än haft så är det svårt att låta bli att tänka att för varje dag jag jobbar på ett vanligt jobb, så är det flera låttexter och musikaliska verk som går förlorade, speciellt om man inte har möjlighet till nån längre ledighet lite då och då. Det är lite hemskt att tänka så, men det är sant. Det är så verkligheten ser ut för en konstnär många gånger. Det finns en mängd exempel på konstnärer som aldrig ens fick chansen att uppleva att deras verk synliggjordes för den breda allmänheten. De hann tyvärr aldrig få ett erkännande medan de var i livet och fick aldrig uppleva glädjen att nå ut till folket och möta de som verkligen uppskattar det de gjorde. Det känns ju verkligen sorgligt.

Jag citerar Dr K:s blogg från Aftonbladet 24 oktober 2006, en kvinnlig forskare i Japan.

”Ett sånt fall är Eva Cassidy. Hon är förmodligen en av de allra största sångerskorna som funnits under
1900-talet. Men hon dog innan någon egentligen upptäckt det (1996).
Hon sjöng för att hon älskade att sjunga, och jobbade med annat vid sidan av. För att ge ut en skiva lånade hon pengar på sitt kreditkort. En mycket liten summa jämfört med hur extremt mycket pengar hennes skivor gett efter hennes död. Men hennes stolthet var så stor att hon inte ville sjunga det som skivbolagen tyckte hon skulle sjunga. Därför var det svårare för henne att leva på sången. Men det gör henne ännu mer beundransvärd. Att hennes egen sångkänsla och moral fick gå före att slå igenom som sångerska. Hon ville inte sjunga meningslös popmusik och gjorde det inte heller.”

Kontakter inom branschen, att finna balansen, harmonin och friheten i sitt artisteri och skapande

Tina — Thu, 20 Mar 2008 23:57:08 +0000

Det är inte självklart att man kommer att nå ut till andra om man som jag jobbat alla år på egen hand och inte haft några kontakter inom branschen. Det är inte förrän nu på slutet när jag bestämde mig för att ge ut mina låtar på skiva som jag fått mina få, men otroligt viktiga kontakter som gör det möjligt att även ni andra ska få ta del av det jag skapar, inte bara jag själv. De här personerna är guld värda och jag föredrar att hålla en låg profil med så få inblandade som möjligt så att det inte blir för stor karusell av det hela, för jag vill behålla samma känsla som jag haft från början när det gäller musik. Jag är väldigt försiktig eftersom musiken är en del av mig och mitt liv och skulle glädjen försvinna i den så skulle ju även en stor del av mig försvinna. Så jag vårdar mitt intresse för musiken och mitt skapande ömt för att kunna behålla glädjen, själen och inspirationen i det jag gör. De som arbetar för mig vet att det är på mina villkor som vårat samarbete sker och att jag värnar om mig själv som artist och konstnär och att jag jobbar utifrån ett sätt som jag mår bra av, inte i första hand för att tillfredställa andras behov och att tjäna massor med pengar. Det är värt alla pengar i världen att kunna behålla friheten och sitt eget uttryck i det man skapar och väljer att nå ut med. De fotspår jag lämnar efter mig vill jag ska vara ett avtryck av mig och inte vara någon annans skor jag gått i.

Att lyssna med hjärtat, första skivrecensionen på min skiva

Tina — Thu, 20 Mar 2008 23:56:40 +0000

När jag blev äldre så har jag som sagt tyvärr inte hunnit studera musik på samma vis som när jag var yngre. Det blir helt plötsligt så mycket annat som kommer in i ens liv och jag önskar ganska ofta att jag skulle kunna få uppleva den där underbara tiden igen, då jag hade tid att bara lyssna, njuta, lära mig texter och andra språk även om jag inte ens visste vad jag sjöng om. Men jag är säker att jag på så vis lärt mig att lyssna på kärnan i en låt och tagit till mig känslan vad låten förmedlar utan att behöva veta vad orden betyder. Om jag har en låt som förmedlar den känslan jag önskar, så kan det räcka för att nå in i ett hjärta och när orden bekräftar känslan så vet du att det jag sjunger är sant.
Ett av mina absolut yngsta fans är ett bevis på just det. Den då tre veckor gamla bebisen var med sin mamma och pappa på min skivsignering under en musikfestival 2007. De köpte en skiva och dagen efter så kom de tillbaka och mamman berättade något som gjorde mig väldigt glad. Hennes dotter hade varit otröstlig och skrikigt oavbrutet, sådär som bebisar gör ibland i den åldern. Det var ingenting som hjälpte och jag vet inte om det fanns nån tanke bakom det, men mamman satte på min skiva och då i samma sekund som hon började spela den blev plötsligt den lilla bebisen helt tyst, slutade gråta och tittade upp nyfiket och fick ett lugn över sig. Ett bättre betyg än så kan man inte få tycker jag. För små bebisar förstår varken texten eller har studerat musik på högskola, de lever i sin känsla och i nuet. En bebis känner om det är harmoniska tongångar och reaktionen är omedelbar. Mamman var väldigt nöjd för nu visste hon att det fanns nåt att ta till när inget annat hjälpte. Det är såna gånger jag känner mig lycklig och att jag vet att jag gjort rätt när jag fortsatt att förverkliga mina drömmar.

Det är sanning för mig i allra högsta grad och något att ta till sig. Vad kritiker säger är inte alls samma sak för de utgår i från helt andra ramar och står inte i samma kontakt med den källan som dessa små kritiker gör. De skadar inte och trycker ned, men de smickrar inte heller utan konstaterar bara. De är fullkomligt neutrala och ärliga. Det var en utav mina första skivrecensioner och jag känner mig mycket nöjd över den och känner att det andra kommer att säga väger inte lika tungt. Vad gjorde vi utan barnen? Tur att de finns för att påminna oss om glädjen, sanningen och att leva i nuet och ta livet som det kommer.

Influenser och att hitta sin själs musikaliska grundton

Tina — Thu, 20 Mar 2008 23:56:05 +0000

Det som känns bra för egen del är att jag skapar utifrån mig själv och min inre kärna. Jag plockar inte strofer, partier eller andra influenser och bygger låtarna på det viset, utan jag gör en låt utifrån känslan, orden och det jag vill förmedla. Allt man växt upp med sen trollmor hade lagt sina elva små trollbarn och bundit fast de i svansen och framåt, det är klart att allt finns med nånstans integrerat i ens musikaliska celler. Vi formas som människor även om man alltid behåller sin egen grundton och hjärta i sitt skapande. Jag tror att alla upplevelser, möten, sorger, besvikelser och glädjestunder i livet är det som sätter prägel på det man skapar i sitt liv vare sig det är musik eller något annat. Jag önskar att det skulle finnas en scanner som kunde scanna av ens själ och se precis vilka låtar som får själen att vibrera i samklang. Såna låtar som får oss att må sådär himla bra så att det pirrar i kroppen och som får en att slå upp ögonen med ett leende på morgonen när klockradion börjar spela ens favoritlåt när det är dags att vakna, oavsett om klockan är fem på morgonen. Det finns såna låtar för oss alla, det gäller bara att hitta dem. Men om man inte vet vad artisten eller låten heter då är det svårt att veta, då får man hoppas att musikänglarna kommer och serverar det man behöver. De änglarna som är utrustade med den speciella tonscannern.