Det är klart jag önskar få tid att ägna mig åt mitt skapande enbart och kunna leva ett fritt liv precis som när jag var liten och mina föräldrar tog hand om mig och försörjde mig. Då kunde jag ägna mig helhjärtat åt musiken och utvecklas på mina villkor. Det är ofta en svår balansgång för många konstnärer att kunna kombinera sitt vardagliga liv med sitt skapande. Men ibland så hittar man en väg som passar, där det finns möjlighet att göra bägge delar. Ibland kan det vara positivt att vara i behov av pengar när man är en skapande person, för det kan bli en drivkraft att skapa mer för att kunna försörja sig. Jag tänker på Ingemar Bergman som sa att om det inte hade varit för att han hade så många barn och fruar att försörja så skulle inte en bråkdel av hans filmer ha blivit gjorda. För i början av hans karriär var det av ren överlevnad han gjorde sina filmer. Så ibland är det av godo att konstnärer har det tufft ekonomiskt. Men innan man kommer så långt måste man hitta en balansgång mellan den dagliga försörjningen som tyvärr begränsar ens tid till att skapa. Hur bra jobb jag än haft så är det svårt att låta bli att tänka att för varje dag jag jobbar på ett vanligt jobb, så är det flera låttexter och musikaliska verk som går förlorade, speciellt om man inte har möjlighet till nån längre ledighet lite då och då. Det är lite hemskt att tänka så, men det är sant. Det är så verkligheten ser ut för en konstnär många gånger. Det finns en mängd exempel på konstnärer som aldrig ens fick chansen att uppleva att deras verk synliggjordes för den breda allmänheten. De hann tyvärr aldrig få ett erkännande medan de var i livet och fick aldrig uppleva glädjen att nå ut till folket och möta de som verkligen uppskattar det de gjorde. Det känns ju verkligen sorgligt.
Jag citerar Dr K:s blogg från Aftonbladet 24 oktober 2006, en kvinnlig forskare i Japan.
”Ett sånt fall är Eva Cassidy. Hon är förmodligen en av de allra största sångerskorna som funnits under
1900-talet. Men hon dog innan någon egentligen upptäckt det (1996).
Hon sjöng för att hon älskade att sjunga, och jobbade med annat vid sidan av. För att ge ut en skiva lånade hon pengar på sitt kreditkort. En mycket liten summa jämfört med hur extremt mycket pengar hennes skivor gett efter hennes död. Men hennes stolthet var så stor att hon inte ville sjunga det som skivbolagen tyckte hon skulle sjunga. Därför var det svårare för henne att leva på sången. Men det gör henne ännu mer beundransvärd. Att hennes egen sångkänsla och moral fick gå före att slå igenom som sångerska. Hon ville inte sjunga meningslös popmusik och gjorde det inte heller.”