Jag fick min första gitarr i julklapp av min farmor och farfar när jag var tio år. Det var stort och skulle leda till nåt ännu större indirekt. På julaftonskvällen var jag fullt upptagen av att roa mig med alla fina julklappar jag fått och äta gott. På juldagsmorgonen vaknade jag tidigt och jag minns än idag den speciella känslan av att sätta mig med min nya gitarr i det tysta huset där alla andra sov och ta de första ackorden. Jag gjorde min första låt den morgonen som handlade om de olika årstiderna. Den kanske var lite enformig, men man ska nog inte begära för mycket av sig själv när man precis fått sin första gitarr. Låten bestod av tre ackord och den gick runt precis som årstiderna, så den var nog egentligen ganska realistisk. Det roliga när man ser tillbaka är att jag gjorde min egen låt på en gång innan jag började dra på gamla oxar i gitarrböckerna. Det föll sig naturligt eftersom jag då var fri att spela det jag ville. Så man ser redan på ett tidigt stadium att jag hade tendenser till att vara en fri skapande själ. Det hade kunnat bli riktigt bra och det blev väl i och för sig bättre och jag avancerade till snapsvisor och annat lustigt som jag hittade i min gitarrspelande pappas gömmor. Jag sjöng Gällivarevisan med finsk accent och övergick till lite finare ballader som Rod Stewarts I am sailing. Jag lärde mig de flesta vanligaste ackorden som jag kom relativt långt på, men eftersom jag tyckte det var svårt att ta vissa ackord och det gjorde så ont i fingrarna, så blev det svårt att spela en låt från början till slut. Därför tröttnade jag och en annan bidragande orsak var att jag inte hade ackorden till de låtar som antagligen hade varit mer inspirerande för mig att spela. Om jag hade haft möjligheten att spela på en elgitarr tror jag att det hade varit lite enklare rent praktiskt att klara av att ta ackorden, eftersom halsen på en elgitarr är smalare. Att det låter mer med en förstärkare och att man kunnat ändra till olika sound hade nog ytterligare varit en sporre för mig.

I perioder har jag återtagit gitarrspelandet och varit ambitiös, men jag har trots det aldrig blivit någon gitarrist i dess rätta bemärkelse. Jag har ändå klarat mig bra som singer/songwriter eftersom jag sällan använder gitarren när jag skapar musik.

Det närmaste professionell gitarrist jag har kommit är inte jag själv, utan när den världsberömda gitarrvirtuosen och sologitarristen Preston Reed var på besök ifrån USA och bodde hemma hos mig med sin dåvarande fru/min väninna Sofie, som också är singer/songwriter. Han har spelat med de riktigt stora där jag kan nämna bara några som Paul McCartney och Bonnie Raitt. Jag lyckades i varje fall imponera lite när han såg att jag hade samma märke på min gitarr som han gjorde reklam för runt om i världen, en Washburn. Det är klart att han inte kunde passera en Washburn utan att känna på strängarna. Gitarren fick bra betyg, men jag höll mig långt ifrån gitarren själv vid tidpunkten vill jag tillägga. Energierna från en världsartist låg kvar som en dimma i mitt hem efter att de rest tillbaka till USA, den tonade sakta ut innan jag hann fånga den. Men min Washburn kommer nog aldrig att glömma när den låg i famnen på denna stora gitarrist och världsartist som reser runt om i världen och uppträder med sitt unika gitarrspel. Min gitarr har en naturligt ljus träfärgad framsida med vinröd baksida och har nu fått en helsvart vän vid namn Levin. De har funnit varann och har inget annat för sig just nu än att hänga bredvid varann på väggen och se ursnygga ut. Jag blir glad av att titta på dem för de symboliserar mitt liv och den jag är, för det var där det började en gång. Jag påminns varje dag om vem jag är när jag ständigt ser dem på en mycket synlig och utmärkande plats i hemmet. Det är det första jag ser när jag kommer hem och kliver innanför dörren, så bättre välkomnade än så kan man inte få. Så visst gillar jag gitarrer, jag äger faktiskt fyra stycken, varav den ena är min första, en Giannini. Jag blir ingen bättre gitarrist för att jag har flera gitarrer, men kanske kommer jag ta några lektioner tillsammans med barnbarnen om jag får några. Då ska jag se till att ha en bättre repertoar än gamla oxar som man ska dra fram och tillbaka. Det kan vara roligare om man har sällskap när man ska lära sig och man ska komma ihåg att det aldrig är försent att lära sig nånting man är intresserad av.