I Sverige finns en tendens att ha fokus på det engelska uttalet. Jag tror vi har ett språkkomplex när det gäller engelska. Fastän vi är en av de länder som är bäst på att prata engelska så ska det alltid kommenteras och kritiseras som att vi borde skämmas att vi inte pratar identiskt med en infödd amerikan eller engelsman. Det är klart att man inte kan låta som en infödd om man är svensk, men det många svenskar inte vet är att det anses som lite charmigt och udda att ha en liten brytning. Vad vore Bob Marley om han inte hade haft sin härliga Jamaicanska dialekt. Det är just det som är Bob Marley. Nat King Cole sjöng in sina vackra ballader på en väldigt bristfällig spanska i slutet av 50-talet, men de spansktalande älskade hans låtar ändå och han blev respekterad för just det faktum att han ville och vågade göra en sån inspelning på deras språk. Det slutade med att alla gick runt och sjöng hans låtar med just hans speciella accent från skivan. När jag hörde det fick jag belägg för det jag alltid känt, att man ska göra det man känner för, sjunga på det språk som känns bäst för en, oavsett om man är perfekt i kritikernas ögon eller inte. Men det dessa kritiker inte tänker på är att en konstnär och artist kanske vill kunna glädja människor i andra länder också, inte bara de som förstår svenska. Det skulle vara så gott som omöjligt att nå fram med sitt budskap någon annanstans än i Sverige om man begränsade sig enbart till sitt eget språk, som i mitt fall är svenskan. Det finns även en helt annan mjukhet i engelskan som gör att jag tycker att det är lättare att sjunga och att rösten flyter på ett helt annat sätt än svenskan som ger mig en känsla av stackato. Visst är det mycket enklare att kunna uttrycka sig på sitt eget modersmål när man skriver, så att man kan svänga sig med orden obehindrat, men det hindrar inte mig att skriva på bägge språken. Jag har märkt att när jag uttrycker mig på engelska får jag kontakt med mina känslor på ett helt annat sätt. Hela jag känner mig mer poetisk när jag för ett samtal på engelska, speciellt på ett känslomässigt plan. Det låter kanske bättre när man känner sig som om man vore med i en amerikansk film, inte vet jag. Eller så måste man gräva så djupt efter de ord man behöver så att man samtidigt får kontakt med de känslor som ligger begravda på samma ställe. Eftersom jag vill använda mina egna ord på mina känslor så använder jag mig av de ord som finns i mitt engelska ordförråd annars skulle det kännas väldigt fel. Det blir givetvis ett enklare språk jag använder mig av än om jag skulle skriva om samma sak på svenska. Men man ska komma ihåg att man skriver för många andra som inte heller har engelskan som modersmål som också gärna vill förstå. Enkelheten når lättare fram till mottagaren och jag kanske överraskar när jag säger att många amerikanare faktiskt gillar svenskarnas direktöversättning från sina egna ordspråk. Det har min singer/songwriter väninna i USA konstaterat. Det handlar ofta att som poet, diktare, låtskrivare hitta nya sätt att beskriva nånting på och inte bara använda sig av några gamla utnötta fraser. Det är klart att de gillar när de får höra något nytt uttryck som kanske heter nåt helt annat i engelskan, men som skulle bli intetsägande och vanligt om man använde sig av det rätta uttrycket. Det är nog nånting som de flesta språkkritiker inte har ägnat en tanke åt. Jag tycker det verkar väldigt logiskt.